Nu när jag börjar må bättre har jag också börjat inse hur dåligt jag mått, går knappt att beskriva... Man har levt i en bubbla, inte vetat hur man ska hantera problemet, undvikit folk, vänner och varit så osocial som möjligt. 

Att vara glad, skratta och njuta av livet har knappt existerats, i allfall inte på djupet. 

Jag har nu börjat förstå hur mycket jag har missat bland vänner och familj, glömt att njuta av livet ha roligt. Jag träffade mina tjejkompisar nyligen och så mysigt och roligt har jag inte haft/känt på länge. Jag har mest "suttit med" varit i egna tankar. När jag nu tänker tillbaka har jag mått psykiskt dåligt antagligen i mer än två år men sakta men säkert har jag börjar hittta tillbaka till allt.

 

Det är svårt att beskriva hur mycket en barnlöshet påverkar en person och ett förhållande men mycket är det. Det är påfrestande och jobbigt men vi har alltid kunnat prata om det med varandra trotts att vi har reagerat och accepterat det på olika sätt.

Vi ville skaffa barn, vi försökte och inget hände och valde att avvakta lite till trotts att det hade gått lång tid och vi hade till och med hunnit pausa mellan försöken. Vi hade redan insett att något var fel, det gick inte. Det var dags att söka hjälp. Det var efter nästan eller mer än 1,5 år av försök vi tog vi kontakt med läkare och barnmorska. Vid denna tidpunkten fanns det ingen som visste att vi ens försökte skaffa barn vilket gjorde att det var extra jobbigt. Allt barnprat och alla som blev gravida blev en enorm påfrestning. Att då ingen visste gjorde att det inte fanns någon att prata med om ens tankar och känslor mer än ens partner som också mådde dåligt. Vi bröt ihop och började sakta gå ut med vad vi höll på att gå igenom, en utredning för barnlöshet.

Det var en lättnad att gå ut med vårt problem men det var fortfarande väldigt jobbigt och är fortfarande jobbigt. Alla försök och en lång utdragen utredning har satt sina spår. Men nu äntligen hoppas vi på att vi får vårt efterlängtade barn via IVF, han/hon kommer vara så otroligt älskad!  Vi håller tummarna och hoppas så innerligt på att vår IVF behandling ska ge resultat. 

 

Jag har börjat känna mig lycklig, glad och nykär igen. Resan till vårat nuvarande läge med behandligsstart har varit tuff och är fortfarande tuff men vi ser ljuset i tunneln! och resan har gjort att jag älskar min sambo ännu mer. Min sambo är gladare och lyckligare igen och det märks. Vi har fångat upp vår kärlek, tagit upp det från allt det jobbiga, börjat njuta och ta vara på varandra igen.