Tänk att vår dotter ligger där inne i min mage, helt otroligt! Det har varit en så lång väntan att man fortfarande knappt tror att det är på riktigt, att man bara drömmer. Men hon knuffar och sparkar där inne och det är så otroligt mysigt att känna alla hennes rörelser trots att det gör lite ont ibland när hon får till en fullträff mot ett revben. 

Vår långa resa har helt klart varit värt det  bara genom att nu vara gravid. Vi är överlyckliga och har kommit varandra så mycket närmare och vår kärlek till varandra har bara växt nu när vi äntligen kan känna oss lyckliga och tillfreds med livet igen. Och nu längtar vi ihjäl oss efter vår lilla goding som ligger och "plaskar" i magen redo att komma till världen ❤️ 

Nu är det mycket som har hänt sen jag sist skrev så jag börjar från början. Vi tog en time out från IVF:en efter vårt andra försök för att bara ha tid för oss själva. Ett andra misslyckande kändes hårt så vi orkade helt enkelt inte mer.

Så vi hade en underbara sommar bara vi två istället och tog nya tag till hösten i stället.

Ny behandling med långa metoden denna gången som innebar en period med nedreglerings spray av mina egna hormoner som övergick i sprutor för att bild fler äggblåsor.

Jag mådde förvånansvärt bra mot vad jag hade trott att jag skulle må, så behandlingen flöt på. Vi gjorde flera uppföljningar under tiden med med blodprov och ultraljud för att se hur äggblåsorna växte och hur mina värden var under behandlingen. Det blev dags för äggutplock och befruktning den 27 augusti och den 29:e skulle vi få tillbaka två embryon om allt gick som det skulle. Detta var ju sista försöket.... skulle det gå vägen eller inte?!

Äggutplocket gick i alla fall mycket bättre än förväntat, blev riktigt ompysslad för att det var så jobbigt förra gången så det gick i princip smärtfritt. Dagen/dagarna mellan äggutplcok och insättning var nervöst... tänk om vi inte skule få tillbaka något embryo denna gången!!

Men dagen kom och inget återbud kom så vi gav oss av till Sahlgrenska. Vi fikc tillbaka två embryon ett två celligt och ett fyr celligt. Nu var det bara att vänta!!!

 

IVF 2 gav ingen graviditet, känns skit!!! Vi trodde verkligen, det kändes bättre än förra gången, mådde till och med lite illa på mornarna men det va bara en biverkning från progesteronet. När spottingsen började komma och en viss värk i magen kom visste jag att det var kört för denna gången men vi hade fortfarande hopp kvar då det är ganska vanligt att blöda i början av graviditeten vid IVF men testet blev också negativt så det blev att invänta mensen. Så just nu orkar vi inte mer, vi tar en paus. Vi känner att vi behöver må bra/bättre psykiskt för att helt enkelt orka med vardagen och skolan då vi inte har långt kvar på våra utbildningar. Vi har bestämt att vi väntar med vårt sista försök till i vår när jag har avklarat min examination och innan min sambos examination drar i gång.

Vi har också bestämt oss för att gifta oss inom en snar framtid, vi har kollat på adoption, kollat på länder, väntetider och krav för att få adoptera och då funnit ett passande land.

Vi kommer ju självklart inte sluta att försöka och vi hoppas verkligen på vårt tredje försök men vi har börjat titta mer på framtiden TILLSAMMANS, min sambo tycker äntligen det är skönt att ha ett framtidsmål med ett slut där vi kan se ljuset i tunneln! SÅ GLAD! Det blev dock inget frieri utan ett gemensamt beslut då vi sitter i en lite speciell sitts.

Vi hoppas på att vi får ekonomin till att gifta oss inom den tiden vi planerar och att faktiskt få det bröllopet vi vill (svårt att va två studenter som planerar giftemål). Man har ju självklart ett drömbröllop men det kommer bli en enklare variant efter ekonomin. Vi tänker på att skaffa hus och att faktiskt få göra ett barnrum, fundera på namn.... och om allt går som vi vill samt som eventuellt innebär adoption kommer vi att ha vårt barn om ca 3-4år!!  Vi kommer förhoppningsvis ha fasta nya jobb, hus och stabil ekonomi, jag kan faktiskt ÄNTLIGEN säga att framtiden ser ljus ut och än så länge nöjer vi oss med vår lille kisse som är vår lilla bebis men vi drömmer om framtiden med ett barn, en familj!!

Vi är klara med vårt andra IVF försök nu.

Vi fick nya sprutor denna gången och det gick smidigt, har mått bättre denna gången och inte haft lika ont. Äggplocket gjorde däremot ganska ont denna gången morfinet gick antagligen inte ut i blodet utan mer i huden, insättningen av nålen krånglade nämligen. Den invärtes vaginal bedövningen blev därför riktigt smärtsam sen kände jag även av varje äggplock mer än förra gången. Det blev en jobbig dag! Men vi fick ut 8 ägg, 5 kunde injiceras de andra var omogna och 3 st blev befruktade. Vi fick tillbaka ett toppen embryo och de två andra blev kaserade då de inte riktigt föll kriterierna för frysning. 

Så nu är det bara att vänta och se om embryot fäster. Vi kopplar i alla fall av mer denna gången antagligen mycket pågrund av vår nya familjemedlem som verkligen är som en liten bebis och nu ligger han brevis mig och sover så sött.

Imorgon åker vi iväg på en spa helg fredag till söndag ska bli såååå skönt, vi tänker bara slappna av, ta det lugnt tänka på oss själva och verkligen försöka koppla bort allt. Men sprutorna ska med för nu drar vi igång på lördag med injectionerna och jag känner mig lite mer hoppfull inför behandlingen nu då vi även haft lite mer tid för våra tankar och funderingar där min sambo/partner har bestämt sig för att han faktiskt kan tänka sig att adoptera sedan om det skulle behövas/om vi skulle komma i den situationen.

I går blev en riktig tung dag när vi verkligen satte oss ner och pratade på djupet. Allt blev så verkligt helt plötsligt vi insåg att vi ligger på olika plan när det gäller barn och hur långt vi är villiga att gå för att få ett barn tillsammans.

 

 

Om vi inte lyckas vill jag adoptera medans min partner inte riktikt är där än i tankarna, han har svårt att tänka sig att adoptera. Att ha ett icke biologiskt barn och att inte veta om man kommer älska barnet, tycka om barnet eller tycka att man har ett fint barn... Samtidigt finns ju aldrig den garantin med ett biologiskt barn heller men det finns så mycket jag/vi känner att man skulle missa om vi inte får ett biologiskt barn. Men jag känner samtidtigt att det inte spelar någon roll hur barnet blir till bara att vi kommer att få ett barn, det är i den fasen jag är men som min partner inte är än.

Jag har bearbetat tanken om adoption längre än vad min partner gjort som mer vill ta var sak för sig och jag som behöver se längre fram i tiden för att orka. Detta gjorde att vi kom till ett "stopp" igår när min framtidsdröm/tro om att vi skulle adoptera om vi inte lyckades med IVF rasade.

 

Vi kom till en fas där jag, vi insåg att det kan hända att vi går skilda vägar, går i sär på grund av barnlösheten. Inte för att vi inte älskar varandra utan för att jag inte riktigt kan tänka mig ett liv utan barn.

Tiden och verkligheten kom i kapp och vi insåg att det i så fall skulle kunna bli ganska snart vi väljer att gå i sär... Tankarna som dyker upp och som jag/vi behöver ta ställning till är många...

Efter en enorm besvikelse och ett rejält bakslag i vår kamp till att skaffa barn tillsammans har vi nu börjat hämta oss igen. Visst känns det skit att det inte blev något samt att vi inte vet när vi får sätta igång igen. Men vi har ändå börjat hoppas och tro igen, så på det sättet känns det bättre.

En sak som gör det lättare är också att vi har bestämt oss för att skaffa en liten valp längre fram i höst/vinter om det dyker upp en passande kull. Detta har också gjort att vi kan slappna av på ett annat sätt och har något annat att längta efter i våra liv.

Efter gårdagens bakslag vet jag faktiskt inte hur jag ska ta mig upp, känns som att man håller på att drunkna fast i sorg. Vi skulle in på ett fryst embryo återförande igår, vi visste att de skulle ringa om det inte gick, om det inte överlevde upptiningen och på morgonen ringde telefonen. Mitt hjärta stannade, vi behövde inte längre åka in de hade dåliga besked. 

Efter att ha varit glad, lycklig och förväntansfull inför återförandet den senaste tiden blev detta ett enormt bakslag, vi vet inte när vi kommer i gång med nästa behandling vilket känns enormt tungt.

Jag börjar tvivla mer och mer på om vi någonsin kommer att få barn men jag vet samtidigt att jag inte kan ge upp och att jag faktiskt har hopp kvar. För vad vore livet utan hopp, utan att tro att allt kommer bli bra....

Det gick inte vägen denna gången som vi är otroligt ledsna för och tyvärr kände jag på mig det redan innan jag testat. Det började med att jag fick en liten blödning dag nio efter instättningen och bröt ihop i tårar, dock kom ingen större mängd eller ökning av blödningen men redan där förlorade jag mycket av hoppet på att få ett positivt test. All "mensvärk" försvann, brösten som tidigare var svullna så att det knappt gick att röra dem försvann, jag kände inget längre och det var då jag visste med säkerhet att jag inte var gravid. Men idag var det ändå den utsatta testdagen och negativt blev det och mensen har börjat komma.

Så idag har jag pratat med barnmorskan om fortsatt behandling vilket blir insättning av vårt frysta embryo, vilket vi hooppas ska gå bra då upptidningen en en svår process.

Det är svårt att beskriva hur vi känner just nu men vi samlar oss, tar nya tag och nya försök samt att vi ska försöka njuta av sommaren.

 

Femton punkter. 

1. Det spelar ingen roll hur vanligt det är med ofrivillig barnlöshet eller hur många procent av befolkningen som behöver assisterad befruktning. Din upplevelse av situationen är din egen.

2. Du kommer att möta många självutnämnda fertilitetsexperter som plötsligt vet allt om hur stress och fruktsamhet hör ihop. De har själva blivit gravida på första försöket och kommer att säga saker som att du är spänd som en sträng. Att du ska försöka lite mindre. De förstår inte att de ger dig hela skulden för ett sjukdomstillstånd. Att de säger: genom ditt sätt att vara och tänka gör du dig själv infertil. Att om du bara är lite softare så kommer det som du försökt med i flera år att funka. Att kvinnor blir gravida under brinnande krig, men att du klarar av att göra din kropp totalt ofunktionell, bara genom att tänka. Genom att vara du.

3. Ingen kommer att spekulera särskilt mycket i om din partner är spänd som en sträng eller inte, och hur det påverkar fertiliteten.

4. ALLA känner några (som kanske känner några) som försökte få barn i flera år. Och först när de kom fram i adoptionskön – DÅ blev hon gravid! Detta är totalt oanvändbar information för dig. Om en adoptionskurs, hemutredning, långdragna kommunpolitikerbeslut, 250 000 kronor och åratal av processer med adoptionsförmedlingar är vad som krävs för att göra dig fertil – ser situationen knappast ljusare ut för det. Stäng örat.

5. Kanske tänker du att det ska bli lättare att bli gravid om du bara är lite gladare. Om du svassar runt i stora tyger på en strand, spelar beach volley och klättrar i djungeln. Eller bara går på en konsert. Och vips har det roliga i livet också blivit en prestation. Du sitter vid en lägereld och gapskrattar och tänker gud vad jag borde vara fertil just nu. Jag tänker ju inte på det alls! 

6. Men (motsägelsefullt nog): pausa inte ditt liv, hur gärna du än vill det. Du blir inte mer fertil för att du slutar spela tennis, lägger ner bandet, låter bloggen dö och tappar kontakten med bekanta. Ibland kommer det att kännas som att alla aktiviteter som inte genererar barn, är onödiga att lägga tid på. Det är en tankefälla. Fortsätt leva.

7. Det kommer att komma dagar/stunder/perioder då du tvivlar på om du ens vill ha barn. Du sliter som ett djur att få ett liv du inte vet hur det är att leva i. Du kommer att träffa snoriga fyraåringar, korviga, missnöjda bebisar och sjövilda ettochetthalvt-åringar mitt i pågående fertilitetsutredning och fråga dig: vad i helvete håller jag på med. För jag detta krig mot min egen kropp på grund av normer, för att det förväntas av mig? Tänk om jag inte vill! Den känslan kommer kanske att vara skamligast av allt. Men den är helt rimlig. Alla som vill bli föräldrar eller väntar barn har massor av motstridiga känslor i kroppen; förväntan, bävan, kärlek, längtan, oro för att ångra sig sen när kolikbarnet väl ligger där. För dig är den processen segdragen. Du gör ett val varenda månad, att kasta dig huvudstupa in i något helt nytt. Och varje månad blir du besviken. Några veckor senare håller du andan och dyker igen. Och blir besviken igen. Boja på och boja av. Mitt i allt kanske det finns en liten lättnad, en liten vinlust. En liten äventyrslängtan. Mitt i all den bottenlösa frustrationen. Och det är okej.

8. Testknarka är ett tråkigt ord. En testknarkare är inget man vill vara. Men ovisshet är också tråkigt. Så du kanske köper test för 2.50 på nätet och testknarkar dig igenom en vecka i månaden, sprängfylld av otålighet. Övertygad om att det där strecket som NÄSTAN fanns där i morse, kanske finns där på eftermiddagen. Du kommer att se många streck där inga streck finns. Du kommer kanske att ljuga om hur många test du förbrukar, som ett sätt att verka mer sorglös än du är. Sladda förbi köksbordet och utropa; men oj, jag ska ju ha mens snart, kanske dags för ett test? När du egentligen är inne på ditt artonde. Dubbelbestraffa inte dig själv. Känslan av misslyckande när det sista testet i förpackningen visar negativt är tung nog, redan innan du lassat på skammen över att vara en testknarkare. Du gör ditt bästa. Du testar dig fram.

9. Ha inte så bråttom! - kommer många att ropa och veva med armarna. Kanske känner du dig dum då. Girig. Men i själva verket handlar det kanske inte om att få ett barn i morgon. Utan om rädslan för att aldrig någonsin bli förälder. Att harva runt i barnlösheten i åratal och komma ut på andra sidan utan ett dunigt litet huvud mot ditt bröst. Om någon kunde försäkra dig om att du kommer att få ett barn om sju år, skulle du kanske coola ner, boka en resa till Mexico, slarva bort några ägglossningar. Men det finns inga garantier. Och det är det som gör ont. Det finns alltid folk som har försökt längre än du. Som är inne på tjugosjunde IVF-försöket och tycker att du är en rookie som bara försökt i drygt ett år. Men se upp! Detta är också en skamfälla. Är du frustrerad och orolig så är du.

10. Och mitt i allt: rädslan för att vara den där maniska, fixerade, gränslösa barnzillan.

11. Kanske är det många omkring dig som frågar när ni ska skaffa barn. Kanske känns det jobbigt. Eller så är det precis tvärt om: ingen undrar någonting. Det finns en total tystnad kring det där ämnet som påverkar hela ditt liv. Trots att du berättat om barnlösheten för vänner och familj, kanske ingen frågar hur det går. Var tydlig då, säg att du vill att de ska fråga dig om läget på barnfronten (om det är det du vill). Om de fortfarande inte kan/vill/vågar nudda vid ämnet, berätta hur ofta du är i behov av en avstämning. Ni kanske kan ha ett tecken. När du håller upp lillfingret är det dags för barnsnack. När du håller upp handen är det stopp. Huvudsaken är att du inte känner dig ensam, eller drar dig undan. Om du precis fått ett rejält bakslag kan det kännas helt outhärdligt att sitta runt ett middagsbord med sina närmaste och prata om en film. Det är bara du som kan uttrycka vad du behöver. Vifta med fingret. Var ego.

12. Du kanske får tidiga missfall som barnmorskan kategoriserar som sen mens. Och kanske känns det just som en sen mens. Men kanske känns det som en enorm förlust. Kanske har du redan räknat ut datum för beräknad förlossning, smekt dig över din platta mage, berättat för din bästa vän och spånat på hemliga namn. Rivit fram ett par för stora leggings som låg längst in i garderoben, eftersom de snart kommer att behövas. Missfall är aldrig ditt fel. Oavsett om det kommer tidigt eller sent. Att vilja för mycket kan inte generera ett missfall. Och bara du bestämmer vad som har hänt i din kropp. Du har rätt att uppleva händelsen precis som du gör oavsett vilka känslor som härjar i dig. Oavsett om det känns som ett förlorat barn eller en ond blödning.

13. Googlar du efter recept på rabarberpaj hamnar du på Familjeliv. Googlar du efter vandringsresor hamnar du på Familjeliv. Googlar du på ”extremt tidiga graviditetstecken” ”plussa sent” eller ”spökstreck” (dvs intorkade strimmor på graviditetstest som med ett tränat öga kan likna positiva streck. Folk fotar, lägger upp och jämför) hamnar du garanterat på Familjeliv. Och där finns ingen kraft att hämta. Bara nojor och fakta du inte vet var du ska göra av. Du kanske finner en gemenskap med andra som också vill älta hur vanligt det egentligen är att vara gravid TROTS att man har mens. Men Familjeliv är inget tvärsnitt av befolkningen. Där finns ytterligheterna, de mest frustrerade och drabbade av alla. Känner du för att börja halsa hostmedicin, ha sex i en hammock och sluta med citron – gör det. Men försök att sålla bland uppmaningarna. Och inför familjelivsförbud om det bara stjäl din kraft.

14. Det finns faktiskt några positiva saker med den här barnlösheten också. Du och din partner kanske teamar ihop er. Tillsammans bygger ni upp en gemensam längtan som inte hade funnits där om det gick på första försöket. IVF-sprutorna kommer definitivt att bota din skräck för nålar. När du injicerat din egen mage upp till tre gånger om dagen, känns blodprov som en petitess sen. Och om er strävan faktiskt leder till ett barn, är det en viktig resa ni befinner er på. Som ni kan se tillbaka på och dra en massa lärdomar.

15. Men för det mesta är det bara skit att vara ofrivilligt barnlös. Gör ditt bästa för att den här fasen ska vara så bra som möjligt för dig. Oavsett hur den slutar. Barn är ingen rättighet! skriker folk. Nej det är det inte. Men du längtar efter ett ändå.

 

Blickarna och de leenden vi gav till varandra när det lilla lilla embryot satts in i min livmoder är oslagbara, lycka, kärlek och hopp. Det är faktiskt helt ofattbart att efter tre år av försök så vet vi att det faktikt finns nått i "magen" nu som förhoppningsvis fäster sig fast och utvecklas till en liten bebis. Vi är förväntansfulla och hoppfulla på att det ska gå vägen och massa fjärilar i magen finns det och om två veckor vet vi om jag faktiskt är gravid eller inte. 

Hoppas tiden går fort för vi vill ju veta nu!!!

 

Av alla 15 äggblåsor jag hade var det ägg i 12 av dem men ett av dem var bara ett skal alltså inte mogen än. Så kvar var 11 ägg där två blev befruktade och fortsatte att utvecklas. Ett av dem fick vi tillbaka som förhoppningsvis "gror" i mig just nu och det andra är i frysen.

Igår var det äggplock, det blev 12 ägg totalt som de fick ut av 15 äggblåsor. Måste säga att det var en väldigt häftig upplevelse att se hur de gick in i äggstockarna och sög ut vätskan ur äggblåserna. Det var en gulaktig vätska som kom ut ur äggblåsorna samt att det var ganska mycket i varje vilket antagligen gav svaret på min "mensvärk" jag haft under behandlingen, blir ju lite tungt i äggstockarna.

 

Äggplocket gick väldigt smärtfritt, det började med att man fick en liten dos morfin. När man blev "dimmig" i huvudet tvättades och gjordes det rent där inne samt att de satte lokalbedövning. Sen satte de i gång och tömde ett efter ett, och vätskorna från blåsorna skickades till nästa person som letade upp äggen. Fick dock en blödning där inne när de höll på, antagligen träffade de en nerv som de sedan stoppade när alla blåsor var tömda. Plocket gick för övrigt fort och smidigt.

Efter plocket kom värken i magen men den fösvann ganska fort ändå, känns dock lite obekvämt att sätta sig på hårda underlag då det hugger till lite i de nedre regionerna på något sätt. Men nu känns det väldit bra! Christian var med under hela ingreppet och har beättat sin syn för mig om hur det gick till/såg ut då vi var i lite olika positioner och tittade på lite olika saker. Själv hade jag mest koll på och tittade på ultraljudet och själva plocket medan christian fick en bredare syn på det hela.

Nu är det annars bara att vänta och se hur de förhoppningsvis befruktade äggen beter sig i odlingen. Det förekommer att inga ägg befruktas eller delar sig och då blir det ingen embryo återföring på onsdag. Så nu hoppas vi på att de inte ringer för då är det dåliga nyheter de kommer med. 

 

 

 

 

 

I morgon är det dags för äggplock och om ca 12 timmar är det klart och jag känner mig nervös och förväntansfull. Det är nu det gäller, att få fina ägg och bra spermier som gör fina embryon för annars blir det ingen insättning på onsdag. Hoppas hoppas hoppas! 

Tänk om vi får tillbaka ett embryo, det betyder att jag kommer att vara gravid för första gången! I alla fall till motsatsen är bevisad ( negativt gravtest, mens) eller så blir det positivt gravtest och så småningom en liten bebis.

 

 

Äggplocket går för övrigt till genom VUL med nål/spruta där läkaren går in i äggstockarna och suger ut äggen som finns i äggblåsorna. Äggblåsorna som jag nu under behandligen fått att växa och mogna under hormonstimulering. Äggen som plockas injiceras med utvalda och tvättade spermier som förs in i äggen med en nål/spruta. De befruktade äggen får sen växa/dela sig i ett "värmeskåp" som liknar miljön och värmen i en livmoder.