Ett magiskt 2015
Nu är det mycket som har hänt sen jag sist skrev så jag börjar från början. Vi tog en time out från IVF:en efter vårt andra försök för att bara ha tid för oss själva. Ett andra misslyckande kändes hårt så vi orkade helt enkelt inte mer.
Så vi hade en underbara sommar bara vi två istället och tog nya tag till hösten i stället.
Ny behandling med långa metoden denna gången som innebar en period med nedreglerings spray av mina egna hormoner som övergick i sprutor för att bild fler äggblåsor.
Jag mådde förvånansvärt bra mot vad jag hade trott att jag skulle må, så behandlingen flöt på. Vi gjorde flera uppföljningar under tiden med med blodprov och ultraljud för att se hur äggblåsorna växte och hur mina värden var under behandlingen. Det blev dags för äggutplock och befruktning den 27 augusti och den 29:e skulle vi få tillbaka två embryon om allt gick som det skulle. Detta var ju sista försöket.... skulle det gå vägen eller inte?!
Äggutplocket gick i alla fall mycket bättre än förväntat, blev riktigt ompysslad för att det var så jobbigt förra gången så det gick i princip smärtfritt. Dagen/dagarna mellan äggutplcok och insättning var nervöst... tänk om vi inte skule få tillbaka något embryo denna gången!!
Men dagen kom och inget återbud kom så vi gav oss av till Sahlgrenska. Vi fikc tillbaka två embryon ett två celligt och ett fyr celligt. Nu var det bara att vänta!!!
GRAVID!!!!!!!
Jag kunde inte förstå det hade vi verkligen fått ett + på stickan???? Det kanske visade fel... vi testade ju ändå två dagar för tidigt det kanske var missvisande?
Jag tog testet tidigt på morgonen efter att vi pratat om och funderar på om vi skulle vänta eller faktiskt testa det hade ju ändå gått 14 dagar. Allt kände ju bra denna gången fast det har det ju gjort förut också, skulle vi verkligen ha turen med oss denna gången, jag anade men vågade inte hoppas för mycket.
Men jag tog testet och efter några sekunder så kunde jag ana ett positivt resultat, det började dyka upp ett till sträck på stickan som det aldrig tidigare hade gjort. Men jag kanske såg i syne för att jag önskade så gärna att det skulle dyka upp sträck. Gråten började komma.... jag gick in i sovrummet där min sambo låg och halvsov. jag fick inte fram så mycket ord mer än att det var ett sträck på stickan och frågade om han också såg det och det gjorde han. Jag grät och bara skakade av lycka, var detta verkligen sant!!?? jag tror nog jag grät nästan hea dagen och kunde knappt släppa test stickan och släppa ögonen från den.
Det tog flera dagar och flera test innan jag kunde förstå att jag faktiskt var gravid och test resultaten blev bara starkare och starkare. Men nu väntade också rädslan för missfall.
Veckorna gick och det var dags för först ultraljudet v 8 för att se om det fanns en eller två växande små embryon/foster där inne i magen, se om hjärtat eller hjärtanen slog.
Vi fick se vår bebis för första gången endast 11-12 mm stor och hjärtat slog <3
Vi skulle få ett barn! Allt var så ofattbart jag såg knappt att hjärtat slog jag var bara helt inne i tankarna om att det faktiskt fanns ett foster som växte i magen. Så min sambo har varit tvungen att fylla i vad läkarna sa och vad han själv såg och hjärtat slog så starkt att hela fostret "blinkade".
Men än hade vi inte kommit in i en "säker" period i graviditeten. Veckorna gick långsamt... jag räknade gångna dagar flera gånger per dag analyserade minsta lilla känsla i magen. Vi kom in i v 13 och det kändes fortfarande så overkligt, man känner sig ju inte direkt gravid vid denna tiden speciellt inte eftersom jag mådde väldigt bra. Men i v 15 kom illamåendet jag fick inte behålla frukosten och knappt kvällsmaten samt överkänslig mot dofter men illamåendet varade bara till v 18. Men det var ändåett tecken på att jag faktiskt var gravid så illamåendet gjorde inte så mycket jag var överlycklig ändå.
V 21 var det äntligen dags för andra ultraljudet, dagen innan nyårsafton. Nervöst, tänk om något inte var som det skulle.... och återigen kom känslan, tänk om det inte finns någon bebis i magen längre trotts att jag länge har kännt små bubbel och som fjärilar i magen.
Men där var hon VÅR LILLA BEBIS, vi kunde se att hon åt (drack fostervatten) hon satt skräddare och kände lite på sitt ansikte och hjärtat slog <3. Men vår bebis ville först inte visa vem det var/är som bor i min mage... lite blyg kanske men ändå helt perfekt! men tillslut fick vi se att vår bebis var en tjej, vi ska få en liten flicka som sparkar och rör sig mer och mer i min mage. Så otroligt mysigt, härligt och helt underbart, nu längtar vi tills vi får träffa vår lilla flicka i maj!
Kommentarer
Trackback
