Efter gårdagens bakslag vet jag faktiskt inte hur jag ska ta mig upp, känns som att man håller på att drunkna fast i sorg. Vi skulle in på ett fryst embryo återförande igår, vi visste att de skulle ringa om det inte gick, om det inte överlevde upptiningen och på morgonen ringde telefonen. Mitt hjärta stannade, vi behövde inte längre åka in de hade dåliga besked. 

Efter att ha varit glad, lycklig och förväntansfull inför återförandet den senaste tiden blev detta ett enormt bakslag, vi vet inte när vi kommer i gång med nästa behandling vilket känns enormt tungt.

Jag börjar tvivla mer och mer på om vi någonsin kommer att få barn men jag vet samtidigt att jag inte kan ge upp och att jag faktiskt har hopp kvar. För vad vore livet utan hopp, utan att tro att allt kommer bli bra....