Att vara ärlig
I går blev en riktig tung dag när vi verkligen satte oss ner och pratade på djupet. Allt blev så verkligt helt plötsligt vi insåg att vi ligger på olika plan när det gäller barn och hur långt vi är villiga att gå för att få ett barn tillsammans.
Vi vet att vi har två finansierade försök kvar men vad händer sen....
Om vi inte lyckas vill jag adoptera medans min partner inte riktikt är där än i tankarna, han har svårt att tänka sig att adoptera. Att ha ett icke biologiskt barn och att inte veta om man kommer älska barnet, tycka om barnet eller tycka att man har ett fint barn... Samtidigt finns ju aldrig den garantin med ett biologiskt barn heller men det finns så mycket jag/vi känner att man skulle missa om vi inte får ett biologiskt barn. Men jag känner samtidtigt att det inte spelar någon roll hur barnet blir till bara att vi kommer att få ett barn, det är i den fasen jag är men som min partner inte är än.
Jag har bearbetat tanken om adoption längre än vad min partner gjort som mer vill ta var sak för sig och jag som behöver se längre fram i tiden för att orka. Detta gjorde att vi kom till ett "stopp" igår när min framtidsdröm/tro om att vi skulle adoptera om vi inte lyckades med IVF rasade.
Vi kom till en fas där jag, vi insåg att det kan hända att vi går skilda vägar, går i sär på grund av barnlösheten. Inte för att vi inte älskar varandra utan för att jag inte riktigt kan tänka mig ett liv utan barn.
Tiden och verkligheten kom i kapp och vi insåg att det i så fall skulle kunna bli ganska snart vi väljer att gå i sär... Tankarna som dyker upp och som jag/vi behöver ta ställning till är många...
- Kommer vi att lyckas på detta försöket eller vårt sista?
- Har vi råd att göra fler försök och orkar vi det?
- Hur långt är vi villiga att gå för varandra och till vilket pris, hur mycket ska vi behöva offra?
- När ska vårat liv utan sorg börja? När ska vi få vara lyckliga, riktigt lyckliga!?
- Är barn en garanti på att vi kommer att vara/bli lyckliga?
- Vad är MENINGEN med allt detta???
- Hur länge är jag villig att vänta på att min partner kommer till sitt beslut om adoption, speciellt eftersom det tar några år att adoptera samt att man måste ha varit gift mellan 1-3 år för att få adoptera.
- Har vi råd att adoptera?
- Skulle jag kunna tänka mig att gifta mig i hopp om att vi så småning om kommer överens om att vi vill adoptera ett barn ihop om vi nu inte skulle lyckas med IVF.
- Hur länge orkar vi kämpa??? Halva våran tid tillsammans har kretsat kring barn och vi blir ständigt påminda om det; syskon och vänner har barn vars barn får syskon efter syskon och vi står fortfarande på noll efter flera år av försök.
- Om vi går åt skilda vägar kommer man att hitta någon man älskar lika mycket, skulle man komma att lyckas skaffa barn med den partnern? Skulle man bli lycklig?
- Kan jag tänka mig att leva utan barn för att få vara tillsammans med min partner, få vara med personen jag älskar?
- Jag funderar på NÄR det kommer ske och HUR det känns att vara riktigt lycklig, att kunna slappna av och känna sig nöjd med livet, kunna satsa på en karriär, resa och bara att känna att man lever!?
En sak som jag är helt säker på är att det är tufft och det finns ingen som kan sätta sig in i hur det känns om man inte har varit där själv. Det finns ingen som kan säga att det ordnar sig, att vi kommer att få vårt barn och bli lyckliga, den som säger det ljuger.
Det finns inget som tröstar, det enda som hjälper är att visa stöd, lyssna och prata. Folk frågar hela tiden hur är det och jag funderar på om de verkligen vill veta hur det är på djupet eller om det mest är en "allmän" fråga. Jag vet att jag svarar att det är bra, jag öppnar inte upp mig om ingen frågar på "riktigt", konkret om hur det är. Jag vet också vilken nackdel det är för oss att inte tala så mycket om vårt problem, vi bär så otroligt mycket känslor, tankar och funderingar på oss inombords som inte kommer ut. Ibland önskar jag att jag kunde vara en persom som vågar be om hjälp och stöd, men jag är inte det....
Jag uppskattar verkligen er som visar att ni bryr er och er som verkligen lyssnar!
När jag skriver detta rinner tårarna, det är ett jobbigt ämne svårt att vara helt ärlig. Jag vet att jag borde känna mig hopfull inför att vi ska dra igång vårt andra försök nu i dagarna men det är svårt för man vet inte hur allt kommer att sluta eller gå...
Men vi har ändå bestämt att vi tar det dag för dag och kämpar på och som sagt snart får vi hem vår gramse som förhoppningsvis gör att vi tänker på annat och kopplar av lite, vi får ju en liten hårboll till bebis och det ska bli väldigt mysigt.
Till helgen drar vi iväg på spa också för ännu mer avkoppling där vi bara ska tänka på oss själva!
Kommentarer
Trackback
