Jag vill att våran kallelse ska komma nu, orkar snart inte vänta längre. Om lite mindre än tre vecor har vi väntat i två månader på brevet, och vårdgarantin säger att vi ska få komma in inom tre månader. Skulle inte förvåna mig om det blir sommaruppehåll sen när vi väl har kommit in.

 

Varje månad bygger man upp sånt hopp med tankar som denna månaden kanske det går, för att sen få en sådan besvikelse då tårarna bara rinner och man vill gräva ner sig under ett täcke och aldrig komma fram igen. Hoppet just nu är IVF men man kan inget annat än att hoppas att det kanske går denna månaden särskilt nu efter operationen.

Det är så många runt omkring som är gravida, nyss fått barn, och har flera barn. Under tiden som man själv försöker finns det de som redan hunnit med att få två barn... Det är då man kan känna en sådan orättvisa, avundsjuka och man kan bli så otroligt ledsen. Varför kan inte vi, när blir det våran tid? eller kommer det bli våran tid? På ett eller annat sätt kommer det att bli vår tid och på vilket sätt det än blir kommer det bli ett barn som är älskat.