Efter en enorm besvikelse och ett rejält bakslag i vår kamp till att skaffa barn tillsammans har vi nu börjat hämta oss igen. Visst känns det skit att det inte blev något samt att vi inte vet när vi får sätta igång igen. Men vi har ändå börjat hoppas och tro igen, så på det sättet känns det bättre.

En sak som gör det lättare är också att vi har bestämt oss för att skaffa en liten valp längre fram i höst/vinter om det dyker upp en passande kull. Detta har också gjort att vi kan slappna av på ett annat sätt och har något annat att längta efter i våra liv.

Efter gårdagens bakslag vet jag faktiskt inte hur jag ska ta mig upp, känns som att man håller på att drunkna fast i sorg. Vi skulle in på ett fryst embryo återförande igår, vi visste att de skulle ringa om det inte gick, om det inte överlevde upptiningen och på morgonen ringde telefonen. Mitt hjärta stannade, vi behövde inte längre åka in de hade dåliga besked. 

Efter att ha varit glad, lycklig och förväntansfull inför återförandet den senaste tiden blev detta ett enormt bakslag, vi vet inte när vi kommer i gång med nästa behandling vilket känns enormt tungt.

Jag börjar tvivla mer och mer på om vi någonsin kommer att få barn men jag vet samtidigt att jag inte kan ge upp och att jag faktiskt har hopp kvar. För vad vore livet utan hopp, utan att tro att allt kommer bli bra....

Funderar på om jag tagit mig vatten över huvudet när jag tagit mig an tre kurser denna terminen, att läsa på 150%... Jag lär ju märka det ganska snart antar jag eller så kommer jag att komma in i det sedan.

Kurserna börjar i morgon så nu är det i alla fall åter igen dags att sjunka in och läsa i all litteratur samt att filosofi kursen jag ska läsa är på engelska så jag kommer säkert att vara grym på engelska efter denna terminen.